Johanna/Hogge

13 april 2011 13:40

Hoppas du snart är tillbaka!

Susanna Lehtonen

13 april 2011 16:39

Det hoppas jag med.

Kaninfamiljen

13 april 2011 14:02

Många varma kramar från mig och Sookie! Jag har startat om på nytt med en blogg om bara Sookie. Hoppas att vi båda hittar tillbaka till glädjen med att kaninblogga framöver...

Susanna Lehtonen

13 april 2011 16:38

Tack för kramarna, det behövs :(
Såg att du startat om, starkt av dig!
Vi får göra vårat bästa...

mamma

13 april 2011 15:05

tråkigt o höra :(tycker d e kul o läsa om din vardag ,nu när du inte bor hemma

Maria

14 april 2011 00:17

Känner med dig... :(
Tycker ändå att det är bra att du försöker ta hand om dig själv på bästa sätt. Det visar ju hur mogen och välintegrerad du är. Inte många i din ålder har kommit till så stor insikt.
Tänker på dig. Finns här när du vill och orkar <3

~ KRAMAR ~

Susanna Lehtonen

14 april 2011 12:02

Ja precis, man kan ju inte pressa sig själv till det yttersta hela tiden.
Har gjort så i många år och det börjar nu komma ikapp. All skit man trängt undan.
Tack så mycket för dina värmande ord!
Kram

Kaninfamiljen

14 april 2011 06:16

Här kommer fler kramar! Hoppas du mår bättre snart. Bara att du slänger iväg ett mail om du vill och orkar prata. Har också sådana perioder ibland när allt känns piss, men det har blivit mycket bättre sedan jag blev mamma. Har alltid älsklingarna att ta hand om och de ger så mycket kärlek så man måste kämpa vidare.

Måste försöka fokusera på Sookie nu och inte ge upp, även om jag ville slänga in handduken när Kiddo också dog. Känns bättre med en ny blogg också.

Susanna Lehtonen

14 april 2011 12:07

Mjo det är så jobbigt med dessa perioder, speciellt då de kommer allt oftare och tätare.
Jag har ju kaninerna, de ger mig lite mera ork till att kämpa.
Dock kan man ju inte jämföra dem med barn.
Jag är barnrädd, har alltid varit, så mamma kommer jag nog aldrig bli, inte mer än till mina kaniner iallafall.

Tog också Kiddos bortgång hårt, delvis därför jag är så depp.
Följde (följer fortfarande) din blogg ett bra tag och såg verkligen din kärlek till honom.
Det påminde mig så pass mycket om de kaniner jag tidigare förlorat att jag blev helt paff.
Alla känslor kom på en gång och det är så svårt att "komma över".
Kämpar på här hemma med mina kaniner, du ska veta att du gör ett fint jobb med sookie, beundrar din kämparglöd!
Kram på dig

Kaninfamiljen

14 april 2011 15:06

Låter nästan som att jag rekommenderar barn som medicin om man är deprimerad, det gör jag förstås inte. Har haft mycket problem med min familj (läs föräldrar) men det är också mycket bättre nu när jag är vuxen och har en egen man och barn. Känner mig mer trygg i mig själv och vågar stå för vad jag tycker och tänker. Du verkar också väldigt mogen så.

Kiddos död har tagit jättehårt på mig. Men jag har lovat mig själv att bara skriva om Sookie i bloggen nu. Hon är en underbar liten kanindam och hon förtjänar all våran kärlek och omtanke.

Kramar till dig!

Susanna Lehtonen

14 april 2011 18:56

Ingen fara :)
Vissa mår ju faktiskt bra av att "umgås" med barn, som du gör :)
Skulle jag bli barnkär sådär "poff", vilket jag inte tror, men, OM.. så har jag en lillebror på 3 ½ år och en lillasyster på 6 månader :P
Har själv märkt att problemen med mina föräldrar minskat nu när jag flyttat hemifrån.
De har accepterat mitt val av levnadsätt.
Fast. Min pappa kommer jag nog aldrig kunna bli helt sams med..
Nåja.
Som jag tidigare skrivit så är det otroligt starkt av dig att orka fortsätta.
Även om allt inte går som det tänkt sig.
Beundrar dig, och det är ju tack vare dig jag nu sitter här med min egna lilla kaninblogg. Tack!
Kram på dig :)