Tänkte skriva ett inlägg om min bortgågne vän, Master of Illusion.

Han är född hösten 2006 någonstans i sverige, var vet jag inte.
Strax efteråt köptes han av en familj i Värnamo, som inte var så kaninvana.
Tiden gick och "Molle" som han kallades vantrivdes allt mera.
De vuxna i familjen lärde inte barnen hur de skulle hantera en kanin,

så de var väldigt hårdhänta med honom.
Skrek och gapade, slet och slängde, gud vet vad de gjorde mera.
Sedan tröddnade dem och pappan i familjen valde att sälja honom.

Då kommer jag in i bilden, hösten 2007 tog jag bussen in till värnamo.
Jag skulle hämta en kanin jag inte ens sett på bild.
Mötte familjen på stationen där de hade honom i en kartong, stackarn.
Sedan lyfte de upp honom och jag fick se denna ynkliga lilla vita lurvtuss.
Han hade ingen glimt i ögat, blicken var alldeles matt.
De bar in han i min transportbur, jag skulle precis betala de 100kr de ville ha.
Men de hejdade mig, de sa att jag fick honom.

Jag tog nästa buss hem och i bussen satt jag och tittade på honom.
Han bara låg där, inte det minsta intresserad av världen.
När jag kom hem fick han hoppa in i sin bur och äta lite hö.

En morotsbit fick han också, och några klappar.
Sedan fick han vara i lugn och ro.

Dagen efter tog jag in honom och hade han i soffan, stackarn var rädd.
Vid minsta lilla rörelse jag gjorde, så ryckte han till.
  

Dagarna gick och denna lilla kanin visade allt mer aggressiva beteenden i buren.

Med tanke på vad han gått igenom så förstod jag honom.
För att kunna klappa honom utan att få ett bett,

så var man tvungen att fjäska med en bit knäckebröd, vilket var han favorit.

Har inte så mycket bilder från våran första tid ihop.
Men jag kommer aldrig glömma första gången jag tog ut han i sele.
Lugn som en filbunke men ändå mycket fart.
Han var inte rädd för något, det lyste riktigt om honom.   

Efter ett tag prövade jag att hoppa med honom.
I början undrade han vad det var för konstigt jag satt på trädgården.
Men tiden gick och han förstod.
Han gick som en dröm, hoppade allt.
Oavsett om det var högt eller långt.
90cm i höjd var rekordet hemma, 75cm på tävling.
Hur långt han hoppade i längd kommer jag inte ihåg men över 170 var det.
Kanske till och med 180.

Han var min drömkanin, iallafall när det gällde hoppning.
Kela med honom gick inte det första året, han bet, rev och fräste.

Han fick även öknamnet Piercaren.

(Ignorera min fula min & hatten jag har på huvudet, haha, bilden är från 2008)

Det stora jacket på kinden, det är också från Molle.

Det var mitt första och enda försök till att pussa honom, på 2 år.
Tiden gick, det var jul och han började öppna sig ur sitt skal.
Man kunde klappa honom i buren utan att riskera bli biten.

Sommaren 2010 kunde man iprincip göra vad som helst med honom.
Han var lugn i alla lägen, tillochmed min lillebror på dåvarande 3år kunde leka och kela med honom.
Äntligen mådde han bra. Nu kunde han njuta av livet.

Och så en liten film

Hösten rullade på och vi tävlade då och då,

inga placeringar då han inte tycker om att hoppa inomhus,

men man förstår ju honom.

Vintern kom och Molle som älskar snö var överlycklig.

Här ser ni hur min lillebror leker med honom i hagen,

något som var helt otänkbart för 4 år sedan.

Haha, Molle hann precis smita ifrån, han satt nämligen i lillebrorsans knä.

Vackraste Molle.

Sedan började ju våren komma och älskade Molle blev dålig.
Så dålig att han blev tvungen att hoppa vidare till de evigt gröna ängarna.
Är tacksam för den tid jag fick med denna underbara varelse.
Lärde mig otroligt mycket.
Vila ifrid älskade vän <3

 

Johanna/Hogge

17 mars 2011 14:32

Stackars honom. Tur du tog hand om honom så han fick ett värdigt liv tillsist.

http://viciousme-hogge.blogspot.com

Susanna Lehtonen

17 mars 2011 14:38

Jo det var väldigt synd om honom :/
Jo, jag gjorde ju mitt bästa, synd att han inte fick leva längre bara, nu när allt gick så bra :/

 

Therese

17 mars 2011 17:20

Hej hej!
Läser din blogg varje dag! ;)
Att man kan bli så fäst vid en liten kanin. Kan fortfarande bli ledsen när jag tänker på Trocadero. Han var ju så mysig! Har kommit på det att jag bara har haft otur med mina kaniner. Ingen av dem har blivit mer än 3-4 år.
Tänkte bara komma med en liten idé! ;)
Du kanske kan skriva om vad för grönsaker och godis man kan ge.Och vad man inte ska ge en kanin. Kram Therese

Susanna Lehtonen

17 mars 2011 17:39

Hej, åh vad roligt :)
Jo man blir väldigt fäst vid dem.
Tänker också på trocadero ibland,
han var ju så mysig, precis som du säger.
Jag har också haft samma problem med kaninerna, 3-4 år sen kolar dom vippen.
Alla utom just han molle, har dött innan sin 4 års dag.
Eller ah Coccos blir 5 iår, så han är den andra.
Kan ju säga att jag var livrädd när han började närma sig 4årsdagen..
Jo men visst kan jag göra det, alal har ju inte riktigt stor koll på vad man inte får ge och vad man får ge :) Tack!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Flyttar helt och hållet till den nya bloggen. Denna har jag endast kvar för att kunna kopiera och klistra in mina inlägg till den nya bloggen.När allt är klart kommer jag att låsa denna.Raderar gör jag inte ifall jag skulle vilja komma tillbaka hit...

Ophelia är ju för underbar. När jag skulle ge henne och Coccos frukost så satte jag mig först på golvet. Coccos tittade undrande på mig, -varför sitter du där för? Jag vill ha frukost!   Sedan hoppade han iväg och sträckte ut sig en bit bor...

Snow white color.Soft cuddly fur.Long black whiskers.Pink button nose.Powerful hind legs.Fluffy bushy tail.Long upright ears.Big red eyes. Who am I?       Ska strax iväg till hästen. Har hela stallet för mig själv. Mocka, utfodra, rida...

Bunny Love:Is like a sweet, gentle breeze caressing the very essence of the soul, and a warm feeling in your heart growing bigger everyday.     ...

Justja! Filmade lite medan de bedömde kaninerna.  Kändes lite dumt att stå där och filma i evigheter så det blev två korta snuttar.   Jag skulle jättegärna vilja gå en domarkurs. Det är nog garanterat übersvårt men vad gör man? Har man intr...