Kaninfamiljen

4 april 2011 07:02

Kramar om dig!

Kiddos syster Nova dog för 2 månader sedan och jag känner igen mig i vad du skriver. Kommer på mig själv att jag jämför Sookie med henne och tänker att Nova nog var den enda kaninhonan

Susanna Lehtonen

4 april 2011 11:56

Tack, förstår detta, "som tur väl är" så kan jag inte jämföra molle med någon, av någon konstig anledning.
Men saknar honom, det gör man otroligt mycket.

Kaninfamiljen

4 april 2011 07:10

... Jag stått riktigt nära och verkligen litat på till 100 %. Har alltid haft (kastrerade) hanar annars. Om jag inte får lov att ha Sookie ute så lutar det åt att jag måste se mig om efter ett bättre hem till henne. Hon vantrivs inne, är inte sig själv. Det är inte kul att hon är så argsint inne. Ute är hon så otroligt snäll och go. På samma gång känner jag mig dum som överväger omplacering. Känns som att jag borde klara av att få henne att trivas inne och inte tänka på omplacering då det redan finns så många kaniner som behöver nya hem... Ännu mer eftersom jag bloggar och berättar om allt. Skulle hellre vilja kunna inspirera andra till att våga adoptera en omplaceringskanin och att det kan fungera minst lika bra med en "begagnad" kanin som en ny. Men Sookie är verkligen utekanin i själ och hjärta.

Susanna Lehtonen

4 april 2011 11:54

Förstår att det känns riktigt tungt att se vilka skillnader det är i hennes beteende när hon är ute och inne.
Familjen hon bodde hos hade henne ute va?
Har för mig att du skrev något om att hon bodde i en innebur med mattor över.
Jag vet inte riktigt vad du ska göra, mer än att fortsätta som du gör, hon kanske vänjer sig tillslut?
Du har ju inte haft henne så superlänge.
Varför får ni föresten inte ha djur ute permanent?
Hoppas att allting börjar lösa sig för er och lille Sookie, hom är ju verkligen speciell "lillpluttan".
Kramar!

Sara

4 april 2011 20:39

Usch vila i frid Molle<3

Susanna Lehtonen

4 april 2011 21:55

Hoppas att han sover gott :(

alicia

4 april 2011 21:59

vet hur det känns.. <3
vår papegoja flög iväg... sista gången jag såg min lilla grå jacko.
vila i frid molle, <3

Susanna Lehtonen

4 april 2011 22:30

Åh, en grå jako, de är så fina..
Synd att ni förlorade den.
Tack, han sover nog gott.

Frida

5 april 2011 16:42

Förstår precis hur du känner, de är aldrig kul att förlora någon.
För snart 4år sen dog mitt marsvin som jag älskade över allt annat här på jorden. Begravning var jobbig och jag kan än idag gråta när jag läser mina anteckningar från den dagen. Dagen efter var inte heller så kul, vakna med sån ångest och ville gräva upp henne igen :(

R.I.P

Susanna Lehtonen

5 april 2011 16:52

Awh, tack, känns mkt bättre när man får veta att det finns folk som känner likadant för sina djur.

Jenny

7 april 2011 12:44

Åh stackars liten. Min katt Sune dog några dagar före jul. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på honom.

Susanna Lehtonen

7 april 2011 15:35

Förstår detta, djur skänker en så otroligt mycket glädje, så när de inte längre finns, så blir allt så otroligt ledsamt.