Sitter med tårarna rullande ner för kinderna.

Det gör så ont.

På tisdag har det gått 4 veckor sedan Molle somnade in.

Kan knappt förstå att tiden gått så fort.

Saknar honom varje dag.

Kommer på mig själv att gå runt och önska att han ännu vore kvar.

Att jag kanske borde gjort ett annat beslut.

Han hade ju kunnat bli bra..

Imorgon begravs han.

Äntligen får han sova i ro.

Älskade lilla Molle.

Jag saknar dig så..

Satt imorse och  tänkte på min första honkanin, Princess Chicko.

Att det snart har gått 4 år (22a april) sedan hon hittades död i sin bur..

Det var tack vare henne jag började med kaninhoppning,

hon var den första kanin som "kunde" hoppa hinder.
Hon seglade över allt den damen,

gick det inte första gången, så försökte hon igen.

Hon och jag var bästa vänner i 3 år, jag hade ingen annan, bara henne.

Hon var min enda riktiga vän.

Tårarna rinner ner för kinderna bara av att tänka på henne.
Fy vad jag saknar henne...

Hon blev bara 4 år...

Detta är den enda bilden jag har kvar av henne, min älskade Chicko.

Dag 3 - Varför jag skaffade kanin  & Dag 4 - Min första kanin.

Valde att ta båda samtidigt då de smälter samman en hel del.

Jag var väl sisodär 9-10 år gammal, ville ha ett eget husdjur.
Vi hade redan häst, katt och hund.
Men jag ville ha något eget, något som jag kunde kalla mitt.
Sensommaren, tror det var 2001 lr 2002 så var vi, familjen på burseryds marknad.

Där fanns det alltid massor utav djur, det bästa jag visste.
Såg då två "små" viltgula kaniner intryckta i en fågelbur.
Dem ville jag ha. Och det fick jag.
Eller ah, systern fick den ena.

Tanten som sålde kaninerna sa att det var en hona och en hane, gotlandskaniner.
Jag döpte min till Gosan och Systern min döpte sin till Mimmi.

Åren gick, först skulle kaninerna bo i stallet där vi hade hästen.

Iallafall tills det var vår igen.

Hemma bodde de sen i många olika burvarianter.

Byggde många olika nämligen.
Jag älskade denna kanin så otroligt mycket.

När han var 4 år fick han tyvärr somna in.

Han blev döv pga parasitangrepp. Veterinärvård var för dyrt.

Så det blev tyvärr avlivning.
Usch, saknar honom än, älskade lille Gosan...

Där har ni anledningen till varför Viltgul är min favoritfärg på kaniner.
Min första egna kanin hade ju den färgen..
Nä fy. Sitter och gråter..

Värst av allt är att jag inte har en enda bild på honom..
Fy dessa tider då man inte hade kamera..

Tänkte skriva ett inlägg om min bortgågne vän, Master of Illusion.

Han är född hösten 2006 någonstans i sverige, var vet jag inte.
Strax efteråt köptes han av en familj i Värnamo, som inte var så kaninvana.
Tiden gick och "Molle" som han kallades vantrivdes allt mera.
De vuxna i familjen lärde inte barnen hur de skulle hantera en kanin,

så de var väldigt hårdhänta med honom.
Skrek och gapade, slet och slängde, gud vet vad de gjorde mera.
Sedan tröddnade dem och pappan i familjen valde att sälja honom.

Då kommer jag in i bilden, hösten 2007 tog jag bussen in till värnamo.
Jag skulle hämta en kanin jag inte ens sett på bild.
Mötte familjen på stationen där de hade honom i en kartong, stackarn.
Sedan lyfte de upp honom och jag fick se denna ynkliga lilla vita lurvtuss.
Han hade ingen glimt i ögat, blicken var alldeles matt.
De bar in han i min transportbur, jag skulle precis betala de 100kr de ville ha.
Men de hejdade mig, de sa att jag fick honom.

Jag tog nästa buss hem och i bussen satt jag och tittade på honom.
Han bara låg där, inte det minsta intresserad av världen.
När jag kom hem fick han hoppa in i sin bur och äta lite hö.

En morotsbit fick han också, och några klappar.
Sedan fick han vara i lugn och ro.

Dagen efter tog jag in honom och hade han i soffan, stackarn var rädd.
Vid minsta lilla rörelse jag gjorde, så ryckte han till.
  

Dagarna gick och denna lilla kanin visade allt mer aggressiva beteenden i buren.

Med tanke på vad han gått igenom så förstod jag honom.
För att kunna klappa honom utan att få ett bett,

så var man tvungen att fjäska med en bit knäckebröd, vilket var han favorit.

Har inte så mycket bilder från våran första tid ihop.
Men jag kommer aldrig glömma första gången jag tog ut han i sele.
Lugn som en filbunke men ändå mycket fart.
Han var inte rädd för något, det lyste riktigt om honom.   

Efter ett tag prövade jag att hoppa med honom.
I början undrade han vad det var för konstigt jag satt på trädgården.
Men tiden gick och han förstod.
Han gick som en dröm, hoppade allt.
Oavsett om det var högt eller långt.
90cm i höjd var rekordet hemma, 75cm på tävling.
Hur långt han hoppade i längd kommer jag inte ihåg men över 170 var det.
Kanske till och med 180.

Han var min drömkanin, iallafall när det gällde hoppning.
Kela med honom gick inte det första året, han bet, rev och fräste.

Han fick även öknamnet Piercaren.

(Ignorera min fula min & hatten jag har på huvudet, haha, bilden är från 2008)

Det stora jacket på kinden, det är också från Molle.

Det var mitt första och enda försök till att pussa honom, på 2 år.
Tiden gick, det var jul och han började öppna sig ur sitt skal.
Man kunde klappa honom i buren utan att riskera bli biten.

Sommaren 2010 kunde man iprincip göra vad som helst med honom.
Han var lugn i alla lägen, tillochmed min lillebror på dåvarande 3år kunde leka och kela med honom.
Äntligen mådde han bra. Nu kunde han njuta av livet.

Och så en liten film

Hösten rullade på och vi tävlade då och då,

inga placeringar då han inte tycker om att hoppa inomhus,

men man förstår ju honom.

Vintern kom och Molle som älskar snö var överlycklig.

Här ser ni hur min lillebror leker med honom i hagen,

något som var helt otänkbart för 4 år sedan.

Haha, Molle hann precis smita ifrån, han satt nämligen i lillebrorsans knä.

Vackraste Molle.

Sedan började ju våren komma och älskade Molle blev dålig.
Så dålig att han blev tvungen att hoppa vidare till de evigt gröna ängarna.
Är tacksam för den tid jag fick med denna underbara varelse.
Lärde mig otroligt mycket.
Vila ifrid älskade vän <3