Sara

7 april 2011 00:13

:'( <3

Susanna Lehtonen

7 april 2011 00:32

:"(

Maria

7 april 2011 00:16

~ sov så gott ~
Hoppas att lillen skuttar bland gröna kullar och träd i Nangijala... :'(

Susanna Lehtonen

7 april 2011 00:32

Finner inga ord, men jag hoppas också att han har det bra nu.. :"(

Kaninfamiljen

7 april 2011 12:27

Det betyder jättemycket för mig att du berättar hur du känner och att du sörjer våran Kiddo. Han hade så stor personlighet, så mycket kärlek att han kunde gripa tag i människor genom min blogg. Du är inte den enda. När vi åkte iväg med Kiddo till veterinären igår så kände jag redan på mig att han inte skulle komma hem mer. Det var så konstigt. Alla människor som kollar i buren och säger Gud vilken söt kanin. Alla som kollade i min tomma bur när vi åkte hem. När vi åkte dit var det kallt och regn. Men när vi gick ut från veterinären som sken solen och det kändes som att våren kommit på riktigt. Jag är hemskt otröstligt ledsen över att Kiddo inte finns hos oss längre. Går inte att uttrycks med ord, saknaden är enorm. Men det där att solen tittade fram när han hade somnat kändes som en hälsning från Kiddo. "Allt är bra nu, matte". Jag har aldrig varit med om den känslan tidigare, men vi stod varandra väldigt nära jag och Kiddo. Bandet stärktes när jag satt hos honom de långa timmarna när han inte kunde vakna ur narkosen efter kastreringen. Nu finns han inte mer och jag kommer aldrig mer få känna hans närhet och höra hans skutt mot parketten eller glädjas åt hans lyckoskutt. Det är så många sagor jag berättar för min dotter nu för att lätta hennes sorg. Om blommor och gröna ängar upp i kaninhimlen. Men inget av det där hjälper mig. Känns så jävla hemskt.

Många kramar från mig.

Susanna Lehtonen

7 april 2011 15:34

Ja riktigt speciell var han, han blev smått av en idol för många tror jag.
Usch, känns jättehemskt att ens skriva ordet "var", för att för mig är det fortfarande "är".
Att han är en stor idol för många.

Förstår att det måste varit riktigt jobbigt a
att se folk försöka titta in i den tomma buren.
Men att se solen skina och precis som du beskriver, att han visade på sitt sätt att allt är bra nu.
Måste ha varit en stor lättnad.

Jag vet inte riktigt vad jag mer ska säga.
Men om du känner att du behöver prata eller skriva av dig så lyssnar jag gärna.
Dina små medelanden när jag förlorade min Molle hjälpte mig, gjorde det hemska lite lättare, lite bättre.
Så nu vill jag vara där och hjälpa dig.
Tårarna rinner, usch allt känns så jobbigt nu.

Du får försöka tro på de sagor du berättar för dina barn, att han har det bra nu.
Skickar en massa massa styrkekramar till er.